Jag vet inte om det är jag som är lite konstig eller så men när andra beskriver förlossningar så känner jag inte alls igen mig. Kanske kan det bero på att min förlossning inte riktigt var som alla andras, men det känns ändå så konstigt. Idag var jag iväg till föräldragruppen igen och där var dagens stora ämne just Förlossning. Vi fick se en film på ca 20 minuter och sedan pratade vi om det. En tjej som också hade fått barn innan kände igen sig väldigt mycket i det som vi sett förutom att hon tyckte att dom var mer ensamma inne på förlossningsrummet än vad dom visade i filmen. Detta kom vi fram till att det var för att dom faktiskt inte filmade något alls när det bara var mamman och pappan utan de visade bara när något verkligen hände. Visst kan jag inte säga att jag inte kände igen situationen då man är i rummet, men det var väll typ allt jag kände igen också. Som när dom visade hur bra det var att dom kunde sätta saker på magen som mätte barnets hjärtljud och mammans värkar så tänkte jag enbart på hur jobbigt jag tyckte det var eftersom det inte alls ville visa Liams hjärtljud eller mina värkar utan att den istället nollställdes hela tiden och att jag kände att jag blev begränsad av hur jag kunde ligga pga detta.

Barnmorskan pratade på om att dom inte ger någon ryggmärgsbedövning förrän man är minst 4 cm öppen. Själv var jag 1 cm öppen och det gick ju bra det med.
Sen berättade hon att värkarna kan avstanna med ryggbedövningen och att man kan behöva hjälp med krystandet och att man kan få något som stimulerar krystvärkarna, men själv så fick jag ligga och hålla emot Liam när han ville ut och mina krystvärkar varade ju bara i 30 sekunder.
Barnmorskan förklarade att man blev lugnare att ryggbedövningen men att smärtan inte avtog så mycket som man kanske kan tro så det är ju inte smärtfritt efteråt. Själv satt jag och åt godis och tog det lugnt i en fåtölj efter att jag fått min bedövning och hade det inte varit för att barnmorskan ville se om jag öppnat mig något så kunde jag nog ha fött Liam i fåtöljen.

Att man ska öppna sig en cm per timme är ju något man hört och läst om hur många gånger som helst. Det är standarden och sen kan det ta mycket längre tid än så. Javisst så kan det säkert vara men själv gick jag från 1 cm till fullt öppen och sonen på bröstet på 2 ½ timme så att det stämde inte heller in på mig.

Jag kan aboslut inte säga att jag hade en "drömförlossning" heller. Vad nu en drömförlossning kan vara?!? Innan jag fick min ryggmärgsbedövning hade jag ett helvete och hade riktigt ont och stod i duschen som till än början hjälpte jättemycket men till slutet inte alls fungerade för mig. Vattnet ville aldrig gå heller och efter läkarens ordination satte de hål på hinnan och gav mig den efterlängtade ryggmärgsbedövningen. När dom skulle ta hinnan på mig fick jag också äntligen tillgång till lustgasen, vilket hjälpte mig massor. Har ju läst och hört att man kan må riktigt illa av den men själv så mådde jag prima och kände mig bättre än vad jag gjort på hela dygnet.

Så nej jag kan nog inte säga att jag känner igen mig i mycket av vad andra säger. Men jag tror nog att känslan när man får upp sitt barn på bröstet är detsamma för de flesta oavsett hur själva förloppet har gått. Det är den mest underbara, fantastiska och obeskrivliga känslan som finns. Önskar all lycka till er tjockisar där ute! Oavsett hur erat förlopp kommer se ut så kommer det bästa vara målgången!