Jag förstår inte varför killar höjer sig själv till skyarna, tror att dom är de enda som kan klara av saker och ting. Jag är gravid, och jag klarar av alla saker som jag inte får hjälp med. Jag blir lovad hjälp, men som de flesta killar så uteblir den hjälpen. Ja, mycket av det killar säger uteblir faktiskt, så varför tror vi varje gång på saker som dom säger?
Några exempel är den här frukosten på sängen som jag har blivit lovad sen jag blev gravid. Sambon läste i en tidning om en kvinna som var gravid och fick frukost på sängen, vilket hon tyckte var skönt och kunde hjälpa henne. Då fick han den idén att säga att eftersom jag är gravid ska jag med få frukost på sängen, i alla fall på helgerna. Visst har jag fått frukost, EN gång, men vad hände med alla de andra frukostarna? Jag väntar fortfarande...
Sen finns det lådor som jag har velat fått nerburna till källaren, samt en stor barnvagn. Den där barnvagnen finns nere i källaren, och även ett par av lådorna, men det är helt min egen förtjänst. Trots att jag inte får bära så blir jag så irriterad varje gång jag ser dom så att jag fixar det själv tillslut. Resten är lite väl tunga, så jag tror jag ska ringa en tjejkompis om dom..
Sen har vi cykeln i källaren som jag vill få fixad. Pumpa upp däcken (jag har svårt att böja mig så jag vill inte hålla på och krångla) och sen sänka sadeln och höja styret. Den där cykeln står fortfarande ofärdig, efter två månader.
Hunden som ska bli rastad på helgerna eftersom jag har svårt att gå fick en morgonpromenad av... mig...

Ibland så tror jag lite på det här begreppet att "kvinnor söker partner som liknar sin pappa, och män söker partner som liknar sin mamma". Jag ser likheterna. Pappa är en sån som tar tid på sig innan han gör färdigt det som är sagt, och likadant har det nog varit med alla killar jag träffat sen lågstadiet. Men däremot är alla killar jävligt duktiga på att hjälpa andra. Frågar någon annan så går det på ett kick, hur kommer det sig? Lättare att hjälpa sina vänner än den man älskar. Har snackat med kompisar med partner, och det verkar vara likadant där. Svårt att hjälpa till när man ber dom...

Trots allt som jag själv varit med om, allt som jag har gjort ensam trots att jag varit gravid, och trots att alla tjejkompisar jag talat med säger exakt samma sak så är det alltid lika roligt när man hör det. Alltid lika roligt när de här killarna sedan sitter med en öl i handen och slår sig på bröstet och säger "Ni tjejer skulle aldrig klara er utan oss".

Idag har jag varit på sjukhuset i stort sätt hela dagen. Har haft problem med att andas och fick då läkartid kl 08.15 imorse. Är ganska så trött nu när man äntligen är hemma och kan koppla av lite. Tycker inte alls om sjukhus, har riktigt svårt för dom. Egentligen så vet jag inte varför, men varje gång som jag behöver åka till sjukhuset så får jag panik. Funderar på hur det kommer bli när det är dax för förlossning, speciellt eftersom inte ens pappan får sova kvar på sjukhuset, utan jag är lämnad helt åt mitt eget öde. Huha. Känner kalla kårar krypa upp för ryggen redan. Tycker inte om alls.
Idag var det riktigt jobbigt att vara på sjukhuset. Fick vara där i så många timmar, ensam. Alla andra jobbar ju så att det var svårt att få med sig någon. Snacka om att det var en lättnad när jag ställde fötterna innanför dörren i hemmets trygga vrå.

Har pratat en del med andra människor som är gravida nu. Är faktiskt förvånande vad många det är som pojkvännen lämnat tjejen i sticket så fort de fått reda på att hon är gravid. Fattar dom inte hur svårt det är att klara allt, inte bara ekonomiskt, utan allt med förlossning, första tiden med bebisen och bara saken att få ta en dusch sen! Nej, svin är vad de är, och de finns det tydligen gott om *grr*.


Jag har nu gått 73% av tiden.
Jag har gått 29 fulla veckor och 1 dag (v 29+1).
Jag har 76 dagar kvar till beräknad förlossning.



Önskan
Jag önskar dig inte
guld lilla barn
ej heller pengar
och makt.
Jag önskar dig
modet att vara
dig själv.
Och stå för det
du sagt.
Jag önskar dig inte
en stenfri väg.
Men kraften att
vägen gå.
Jag önskar dig
kärlek i rikliga mått.
Och vänner att lita på.

(Okänd författare)

Hur skulle ni känna er om världen en dag bara var upp och ner? Om känslorna inte var som dom borde vara, om du blev lycklig åt att tänka på saker som borde göra dig olycklig? Hur skulle det vara om Snövit och Törnrosa dog i sagorna, och inte levde lyckliga med sin prins i all evighet.

Hur skulle det vara om dom ni egentligen borde vända er till för kärlek, ömhet, för att reflektera känslor, för att prata, för att gråta ut, för att dela glädje, för att få slå ihjäl lite tid med inte är dom ni borde vända er till utan några helt andra?

Hur skulle det vara om världen en dag bara var upp och ner och ni inte kunde göra något åt det? Hur skulle ni känna er?

Om lite mindre än 13 veckor så är det beräknat att en liten bebis ska komma. Om lite mindre än 13 veckor ska jag bli mamma. En liten varelse som bara har mig att förlita sig på, det känns konstigt. Det känns overkligt, men jag tror också att det kommer att kännas så enda fram till den lille ligger där, naken och kletig på min mage och ser ut som en liten rynkig gubbe.

Nu är barnvagnen, kombin och spjälsängen på plats. Det är bara den lilla rynkiga gubben som fattas. MIN lilla rynkiga gubbe. Mindre än 13 veckor kvar. 89 dagar för att vara exakt. Nedräkning pågår...