Förlossningsberättelse

Det var söndagen den 17 augusti 2008. Jag hade legat hela natten med värkar och kände att idag kanske det är dax. Vaknade upp hemma i sängen och kände värkar, men de var ändå inte så farliga. Hade hela graviditeten sagt att jag skulle få barn den 17:e medans beräknat var den 31:a. Alla hade tyckt att jag var knäpp som trodde att jag skulle få åka in och föda 14 dagar innan beräknat när det var första barnet och att det är större chans att jag får räkna med 14 dagar extra. Men nej, nu hade jag faktiskt lite värkar. Men envis som jag är så bestämde jag att vi skulle åka till Willys och storhandla. Och det gjorde vi. Jag gick runt höggravid med vagnen och fick stanna var 5:e minut och låta värken göra sitt. Det var inte ens att det var 10 minuter mellan värkarna längre men nej jag skulle gå runt där på Willys och kräftor hade jag bestämt mig för att vi skulle äta. När vi kom hem ringde jag till pappa. Hade bokat med honom att han skulle komma under dagen och hjälpa mig att bränna ut en skiva med musik som skulle med till förlossningen. Pappa frågade om det inte var bäst att jag ringde till förlossningen istället eftersom han inte kunde komma förrän om några timmar, men jag var envis och sa att jag inte skulle in till förlossningen än på länge. Jag skulle ju äta kräftor ikväll också så att någon förlossning var det inte tal om förrän dom hade blivit uppätna.

På eftermiddagen kom dom. Pappa, Maria, Emma och Emil. Jag satt fortfarande med värkar med bara ett par minuters mellanrum men jag skulle envis som en åsna bränna ut den här musiken. Efter det var gjort och vi hade fikat så satt vi vid datorn och klockade värkarna på www.varktimer.se. Hade gjort det en del under dagen för att lätt kunna se hur jag låg.

Så här såg det ut med värkarna (går att kika på efteråt upptäckte jag nu)

20:05:08     2 min 36 sek
20:08:02     2 min 54 sek
20:11:42     3 min 40 sek
20:13:35     1 min 53 sek
20:16:47     3 min 12 sek
20:20:39     3 min 52 sek
20:23:52     3 min 13 sek
20:26:38     2 min 46 sek
20:29:46     3 min 8 sek
20:33:07     3 min 21 sek
20:36:39     3 min 32 sek
20:40:09     3 min 30 sek
20:42:00     1 min 51 sek
20:46:36     4 min 36 sek
20:49:09     2 min 33 sek
20:51:12     2 min 3 sek
20:56:56     5 min 44 sek
20:59:51     2 min 55 sek
21:02:26     2 min 35 sek
21:05:46     3 min 20 sek
21:07:58     2 min 12 sek

Man kan ju fråga sig varför jag inte ringde in tidigare, speciellt när det står på sidan att man ska åka in när det är 3 min mellan värkarna och det hade det ju varit länge. Men envis som man är så vill man inte åka in eftersom man tror att man bara ska bli hemskickad igen. Så vi satt hemma istället. Klockade mina värkar och försökte sätta ihop skötbordet.
När den sista värken blev klockad lyckades dom andra dock övertala mig att ringa in så det gjorde jag. Dom tyckte att jag skulle packa väskan och åka in så snart jag kunde. Väskan var ju redan packad så för mig var det bara att klä på mig och sen bar det av till sjukhuset.

Klockan 21:30 blev vi inskrivna av en barmorska vid namn Cathrine. Fick då väga mig (vilket jag inte hade gjort på länge) och vågen stannade på 78 kilo. 22 kilo hade jag alltså gått upp under graviditeten! Allt annat såg bra ut. Barnet var fixerat och fosterljuden var normala. Jag gav min förlossningsplan och sedan blev vi lämnade ensamma.

Klockan 22:45
hade jag 3-4 minuter mellan värkarna med styrka 1. Jag var tyvärr bara öppen 1 cm så de tyckte att det bästa vore om jag fick vila lite under natten och fortsätta framåt morgonen men eftersom jag hade ont så fick jag morfinspruta så att jag skulle kunna klara av det. Dock tålde jag den inte och istället för att vila låg jag och kräktes natten igenom.

Klockan 08:47 får jag en annan barnmorska, Linda. Blir även ordinerad Lergigan mot illamåendet men det hjälper inte.

Klockan 10:00 får jag Zofran mot illamåendet. Detta hade inte heller någon effekt utan jag fortsatte må illa och kräkas vidare.

Klockan 10:35 har jag i alla fall slutat kräkts. Bestämmer mig då för att testa TENS en kort stund.



Klockan 10:55 tycker jag inte att TENS funkar så bra som jag hade hoppats. Tyckte mer att dom var ivägen och hjälpte mig inte tillräckligt för att orka stå ut med alla sladdar. Istället vill jag prova på att ställa mig en stund i duschen. Simon och barnmorskan hjälper mig in i duschen och tycker att det var riktigt skönt. Bestämmer mig för att sitta där en stund och barnmorskan lämnar oss. Även Simon lämnar mig för en stund för att springa iväg och köpa något i kiosken. En tidning och något att äta. Själv orkar jag inte bry mig så mycket utan tycker mest att det är skönt att få något som hjälper lite mot smärtan.

Klockan 12:12 testar de barnets fosterljud. Jag och Simon tycker mest att det är jobbigt när de försöker med det eftersom de aldrig får fram några bra resultat. Plattorna lägger sig fel och jag måste vara väldigt stilla för att ge lite resultat och det är svårt när man har ont. Men vad dom tycker att dom kan se ser det bra ut och vi hoppas på att det ska stämma. Nu har jag inte lika ont i alla fall och bestämmer mig för att försöka gå ut och röra lite på mig. Känner mig lite som en gammal tant där jag går runt men just vid det tillfället bryr man sig inte så mycket, det var skönt att få möjlighet att röra på sig alls.

Klockan 12:35 har jag försökt mig på att få i mig lite soppa till lunch. Försöker äta så mycket nyponsoppa som jag kan då jag läst att det är bra att få i sig något när det är dax för krystandet. Det brukar ju kunna ta timmar innan barnet kommer ut så då behöver man energi. Illamåendet har blivit lite bättre så att nu får jag faktiskt i mig något utan att vilja kräkas upp det direkt.

Klockan 15:30 kommer en annan barnmorska in och presenterar sig. Hon heter Pernilla och ska ta hand om mig nu. Vid det här laget börjar jag få allt mer ont. Pernilla frågar om jag vill prova på Lustgas och tycker att det låter som en bra idé. Den fungerar ganska så bra, men har fortfarande väldigt ont. Vill då prova på att duscha igen. Tänkte att det hjälpte så bra sist. Dock fungerar det inte lika bra den här gången. Det slutar med att jag sitter på badrumsgolvet i smärta och säger att de måste göra något. Kan till och med tänka mig kejsarsnitt så ont som det gör. Något som jag inte alls velat fundera över tidigare.
Jag får då hjälp ur duschen och får prova på lustgasen igen. De tittar om jag har öppnats något mer men dock är det inte någon skillnad. Pernilla lämnar mig för att gå och prata med läkaren om hur vida jag kan få EDA (ryggmärgsbedövning). De ger den inte om vattnet inte har gått och det har det inte. Istället diskuterar de om de ska sätta hål på hinnan, och turligt nog för mig så tycker läkaren att det låter som en bra idé.

Klockan 17:35 kommer gynjouren in och gör ultraljud. Detta för att se om barnet ligger som det ska innan det är dax att sätta hål på hinnan. Det gör det. Efter det går de därifrån och någon annan kommer in och sätter hål på hinnan ca 25 min senare. Ut kommer väldigt mycket fostervatten så att skydden räcker inte riktigt till. Själv ligger jag i mina lustgasdrömmar och märker inte mycket av det. Istället pekar jag på fåglarna som är ditmålade på väggen.
- Simon, fåglarna, säger jag och han tittar.
- Eeeh, ja, svarar han och förstår inte riktigt vad jag ville få fram av det.
- Fåglarna, säger jag och kraxar lite och visar med händerna hur en fågel flyger och sedan attakerar något. Jag talade alltså om FILMEN Fåglarna, något som jag bara kom att tänka på. Roligt hur lustgas fungerar ibland. Sedan vänder jag mig om till barnmorskan och frågar om min beeeeeebis kommer snart.
Hon förklarar att det förmodligen kommer ta ett tag till och kanske inte kommer komma förrän inatt eller imorgonbitti. Jag minns inte riktigt om jag var nöjd över svaret eller om jag frågade vidare.

Klockan 18:20 kommer en läkare in och lägger EDA. Simon tycker att det är lite obehagligt att se hur dom sticker in en stor nål i ryggraden men själv märker jag inte av mycket. Forfarande var jag hög på lustgasen, det enda som får smärtan att avta lite.
Efter att EDAn är lagd tycker jag knappt att jag känner av smärtan. Det är en oerhörd befrielse. Nu förflyttar jag mig från sängen till fåtöljen och sätter mig och läser en tidning och äter godis. Fortsätter även med nyponsoppan för att samla energi till det är dax. Det är nästan det enda som går runt i huvudet på mig. Jag har ju läst om det här i 9 månader nu och nu är det ju snart min tur.

Klockan 20:00 vill barnmorskan se om jag har öppnats något mer. Jag lägger mig på sängen, fortfarande ganska så befriad från smärta. Pernilla talar om att jag nästan är helt öppen. Jag känner mig ganska så lättad att det har hänt något överhuvudtaget. Vi kommer överens om att jag ska försöka röra lite på mig eftersom jag inte har så ont just nu. Men så fort som jag ställer mig upp så känner jag genast hur ont det gör. Nu kommer smärtan i 190 och jag klarar knappt av att stå upp. Pernilla ber mig att lägga mig ner igen och blir förvånad när hon ser att jag ju är helt öppen. Jag börjar känna av lite av krystvärkar, men inte så farligt att jag känner att jag måste krysta. Pernilla säger att nu kommer det komma en bebis inom de närmaste timmarna. Sedan ber hon Simon att ringa på en klocka så att det kommer in någon mer tills födseln är igång. Simon råkar dock trycka på fel knapp och trycker på akutknappen och in kommer det snart springandes folk.
- Det är lugnt det kommer ta ett tag till, säger Pernilla när hon ser dom och sedan vänder hon sig om mot mig och utbrister förvånad. Oj, nu kommer ett huvud!
Dom som nu står i rummet och ser detta ser alla väldigt chockade ut och Simon som såg det blev rädd att dom såg ut så för att barnet var missbildat eller något. Han visste inte vid detta tillfälle att anledningen att de såg ut som de gjorde var för att huvudet hade kommit ut väldigt fort.
Jag börjar nu känna av krystvärkar och vill krysta med Pernilla säger åt mig att jag får absolut inte krysta.
- Men vad ska jag göra om jag måste då, hinner jag utbrista och sedan är barnet ute.
Alla är lika förvånade. Ca 30 sekunder från de riktiga krystvärkarna till barnet är där.

Klockan är 20:25 när Liam ser världen för första gången. De lägger honom på mitt bröst och de frågar om jag vill veta könet. Huvudet är inte riktigt som det borde vara och jag säger att jag istället vill veta om jag sprack mycket. Jag har ju läst att om barnet kommer fort så spricker man mycket.
- Nej det gjorde du inte, vill du veta könet? frågar de vidare.
- Nej, behöver jag sys? frågar jag istället.
- Nej, du behöver inte sys. Vill du veta vad det är för kön?
Tillslut så låter jag dom få visa mig trots att jag är fast beslutsam om att det är en tjej.
- Det är en kille, säger det glatt.
- En kille? Vart har ni hittat honom? frågar jag och är fortfarande inne på att det var en tjej jag skulle få.
Simon tar upp kameran och börjar filma nu och jag börjar snart komma tillbaka till verkligheten. Underbaraste ögonblicket i världen och Liam är fulländad. Dom lägger Liam så att han kan få amma och sedan lämnar dom oss. Liam är en naturbegåvning på att amma så det känns bra. Det är nu man börjar förstå att man faktiskt har blivit föräldrar! Vi sätter oss och skickar sms till kompisar samt ringer till föräldrarna och berättar vad det blev för något. De vill att vi ska skicka mms på honom samt berätta hur stor han är.



Klockan 22:39 kommer ännu en ny barnmorska, Monica. Hon mäter Liam och väger honom. Han är 48 cm lång och väger 3200 g. Bara en liten skit. Sedan tar hon tempen på honom. Simon har filmat hela tiden till nu men väljer att inte föreviga när dom tar tempen på honom, lite värdighet ska han få ha. Istället (utan att tänka sig för) tar han upp mobilen och tar kort på honom. Detta kort (utan att någon av oss tänker sig för) är det första kortet som våra föräldrar får se på Liam. En nakenfis med en termometer i rumpan! Vi förstår inte alls vad dom menar med att föräldrar kan vara pinsamma!



Klockan 23:21 har jag duschat och jag och Liam förflyttas till BB avd 25. Simon åker hem och jag och Liam försöker få lite sömn. Liam är den snällaste bebisen som finns, säger inte ett ord på hela natten. Dagen efter klockan 11:22 blir vi utskrivna. Nere vid entrén möter vi upp Sabina och Linda (ett par jobbarkompisar) som vill se det lilla underverket. Sabina tar ett par kort och håller i honom en liten stund. Sabinas tårar rinner va lycka och snart får vi tillbaka vår lilla bebis och sedan åker vi hem till oss. Vår allra första dag tillsammans. Underbart.