Vissa dagar är man lite trött på att vara gravid och andra inte. 99,5% av dagarna som går kantas av spya på morgonen, ond rygg och konstant migrän. När jag väntade Liam hade jag också denna huvudvärk genom hela graviditeten och den var nästan olidlig. Nu är man väll lite "van" och "förberedd" på den, men den gör inte mindre ont för det. Men jag försöker verkligen se till att den inte ta över mitt liv och låter mig bli sängliggandes pga den.
Minns speciellt en dag när jag hade sådär grymt otroligt ont i huvudet och jag kände att Nu ger jag upp! Jag började tänka på abort (trots att det var alldeles försent för abort och jag aldrig skulle göra det) och började tänka på hur dum jag är som valde att gå igenom detta. Dessa känslor gick ju såklart över och självklart var Liam väldigt efterlängtad då med men ibland gör smärta attt man tänker tankar som man aldrig skulle tänka annars. Som när man låg på förlossningen och fortfarande bara var öppen en cm och inte hade fått någon smärtlindring så låg man och skrek efter kejsarsnitt för detta vara alldeles för jobbigt och gjorde alldeles för ont! Ni som känner mig vet då att jag är den som absolut inte klagar över lite smärta och har väldigt hög smärttröskel, att hårbotten börjar koka eller att tatuera mig på armbågen kändes lite men inte så att det var någon omöjlig smärta. Men nej, det gjorde så ont! Till slut fick jag min ryggmärgsbedövning och då var jag i sjunde himlen och kunde inte alls förstå hur folk kunde säga att det gjorde ont att föda (kan påpekas att det tog 30 sekunder att krysta fram min lilla son och att jag var hög på lustgas under dessa tankar också). Men nu sitter man gravid igen och visst tänker man tankar ibland, men jag vet att om ett halvår så är de helt totalt bortglömda!

På tal om graviditet så är jag så trött på en annan sak. Varför ska jag behöva gå runt och må dåligt och ha dåligt samvete för att jag är gravid och väntar ett till synes friskt barn?!? Jag har hört och läst pikar från flera håll. Ja, jag har kompisar som det tog tiiiid för innan de fick sitt plus eller som ännu inte fått det och jag har bekanta med barn som tyvärr fått handikapp eller barn som inte fått leva så länge. Har även en mamma med massor av sena missfall bakom sig osv. Men varför ska jag vänta med att skaffa barn om jag nu har lyckan att kunna bli gravid? Varför ska jag "må dåligt" över att mitt barn är friskt för att det finns andra barn som inte är det? Varför ska jag behöva höra och läsa dessa pikar för vad vill ni att jag ska göra åt saken? Ska jag göra abort? Hade det varit bättre om mitt barn hade något handikapp eller så? Hade det varit bättre om jag hade hållt på i 2 år innan jag blev gravid, är jag då "värd" ett friskt barn eller spelar det ingen roll?
Nu mår jag inte så dåligt över att mitt barn verkar friskt utan jag är så oerhört glad över detta! Jag är också glad över att jag har turen att bli gravid och inte behöva kämpa för plusset, det är jag verkligen, och jag tycker verkligen synd om er som måste kämpa och som tyvärr ibland får dåliga besked angående deras små knyt. Jag tycker verkligen det är hur tråkigt som helst och önskar att ni fick uppleva samma lycka som mig.
Nu är det tyvärr inte så, så varför vill ni ta ifrån mig min gnutta lycka?