Halvligger hemma i soffan under en filt och tänker. Försöker planera upp ett schema för att få mina dagar att gå ihop och samtidigt försöker jag få mig själv att också lägga upp en plan för det mer privata men jag försöker stilla lämna den tanken trots att det är i behov. Just nu så vet jag inte riktigt vad jag sysslar med. Känns som att hoppa från femman och veta att när jag väl landar så kommer det ske med ett magplask men ändå kan jag inte motstå det. Hur dum är man inte då? Jag försöker ruska om mig själv litegranna men det går inge vidare. Istället väljer jag platsen som publik och åskådare till mig själv för förstörelsen av mitt egna liv och nedgrävandet som sker ännu djupare.

Hade faktiskt en plan för resten av veckan, men den gick i stöpet samtidigt som jag hämtade hem sonen från dagis och insåg att han har fått ögonfluss. Minst en dag försvinner eftersom han nu måste stanna hemma från dagis imorgon. Jag känner mig redan tokstressad som det är men det är inte mycket att göra åt. Sonen har också varit lite småsjuk de senaste veckorna (!?!) och det har gjort att han sovit lite dåligt på nätterna vilket i sin betyder att hans mamma (alltså jag) sover väldigt dåligt på nätterna. Nej jag sov visserligen inte så bra innan med mina 3 timmars sömn per natt men det var ändå 3 uppskattade timmar jag sov! Skönt att man inte är i behov av att sova... eller nått. För det är väll det Gud inte tycker att jag är när han gör så här mot mig? Eller är det inte Gud som bestämmer detta? Kan inte ni löjligt troende Amerikaner nu sträcka upp handen och berätta hur det ligger till?

Fortsätter vidare till viktigare saker... Eller jag ska vara ärlig. Jag fortsätter vidare till totalt oviktiga saker som tv och facebook för så mycket annat finns inte att göra vid den här tiden. Klart slut.