Idag känner jag mig lite på krigsstigen mot alla vuxna människor som vägrar att bli vuxna och mot alla perfekta människor som inte är så perfekta. Jag är irriterad, lite arg och till viss del förbannad på dessa människor. Dessa människor som man alltid har trott så mycket mer om och som vänder och blir så... så... annorlunda. Så förbannat jävla annorlunda. Och varför? För att dom inte trivs med livet kanske. Det är så jag ser det. En människa som tar upp stor del av min ilska (nästintill allt) går knappt att beskriva i ord. Han är överviktig och har högt blodtryck och diabetes, ändå så vägrar han att försöka gå ner i vikt för att läkaren har sagt att han behöver det, endast på trots. Som en liten åttaåring beter han sig. Någon som vet bäst själv och det andra säger att man ska göra försvinner ut i sanden. Sen har han hundar som han mycket väl skulle kunna ta en långpromenad med om dagen, men inte då. Eftersom andra tycker det är en bra idé så gör han det han är bäst på, sätter sig på tvären och bestämmer sig för att göra sig av med hundarna. Det är väll lättare så tycker han. Den enda hunden kanske så småningom kommer hamna hos oss. En väldigt snäll liten hund som verkligen inte gör en fluga för när. Den andra hunden hoppas vi på att vi kommer finna en lösning till. Tyvärr finns ju inte möjligheten att vi ska ta båda, även om båda hundarna är helt underbara.

En annan människa är väldigt trevlig och sätter sig inte alls på tvären på det sättet utan är helt tvärt om. Hon är ganska så hjälpsam och är hon tillsammans med någon så tillägnar hon all sin tid åt att leva upp till alla förväntningar. Hon åker hem till mannen och städar, hon lagar mat och hon ställer upp på nästintill allt i sexväg för att få denna mannen att stanna hos sig. Hon är i hennes ögon den perfekta flickvännen. Men varje gång jag träffar henne så kan jag inte låta bli att förundras över hur lite hon måste veta om världen, och bli irriterad över hennes skryt över hur perfekt hon är. Varje gång så dyker samma fråga upp i huvudet "Om hon nu är perfekt, varför är hon singel?".

Människor som skryter sig om att bli den perfekta mamman är något som stör mig också. Jag har hört flera kvinnor som gärna skryter om hur bra mammor dom kommer bli, När dom väl Får barn. Hur vet dom hur dom kommer att reagera? Vad vet dom om att ta hand om små när dom kräver all din uppmärksamhet och när de kanske bara låtit dig få sova 3 timmar om natten (de senaste fyra veckorna). Hur fan vet dom att dom kommer bli den perfekta mamman? Och vad är den perfekta mamman? Hur kan man utse sig till att vara något som i mina ögon kanske inte existerar? I mina ögon är den perfekta mamman, om hon nu finns, någon som visar kärlek mot sitt barn och som ger barnet tid till att lära sig att få vara barn samtidigt som hon inte helt glömmer bort sig själv utan tar åt sig av barnvakt ibland för att bara få vara själv. Det är viktigt att få vara själv, samla energi och hitta lite av den man en gång var. Det är nog väldigt viktigt för att man sedan ska orka vara den man vill vara, den perfekta mamman.

Men ta inte åt er av att ni ska uppnå något som förmodligen inte finns, perfekt. Försök inte heller att glömma bort er själva för att vardagen inte funkar som den borde. Försök att bara vara ni, ta det lugnt, se efter vad som sker runt om dig och relaxa. Försök att inte få mig på krigsstigen igen, då kommer jag efter er.... ;)