Jag har börjat tänka, och detta leder aldrig till något bra. Kanske är det så att jag är lite gnällig av mig. Kanske är det så att jag har lättare att se det negativa innan det positiva? Förra veckan kom jag fram till att jag ska försöka mig på en hel vecka då jag inte ska gnälla. Jag tyckte att det var mycket det men sen läste jag i Aftonbladet några dagar senare att folk gör så fast en hel månad och det låter ju lite väl mycket för mig. Men en vecka ska jag ta mig till. Tänkte då först att jag skulle ta den här veckan, men då insåg jag att min syster kommer komma hem till Örebrotrakten och att vi kommer träffa en massa släktingar för att det är påsk och då måste man faktiskt få gnälla. Började då fundera på nästa vecka istället men har då kommit på att eftersom folk är lediga på mådag så kommer jag säkerligen stöta ihop med folk som jag måste gnälla på. Vissa går faktiskt inte att undvika! Människor som alltid kommer minst en halvtimme sent till allt, till och med på begravningar (!?!) så måste man faktiskt få gnälla på dom i bilen på vägen hem. Det hela är oundvikligt. Men kanske veckan efter det, om jag inte kommer fram till att det kommer vara något "gnällmoment" under veckan. Men kanske är det så att jag gnäller för att jag är en riktig närking i grund och botten. En riktig gnälling.

Såg också filmen "Yesman" här om dagen och har kommit fram till ännu en sak. Jag borde ta en vecka då jag säger ja till det mesta. Inte allt, men det som jag kan säga ja till. Kanske jag kommer ut och möter världen med nya ögon. Måste prova på.
En annan film som har fått mig att uppskatta mina hundar mer är filmen "Marley and me". Underbar film. Slutet låter inte ett öga vara torrt.

Och en sista sak jag har kommit fram till, som jag vetat hela tiden men som jag tänkte berätta nu eftersom jag aldrig tror att jag riktigt sagt det. Jag uppskattar sååå att få chansen att få uppleva att vara mamma. Innan Liam så tror jag inte riktigt att jag vetat om vad kärlek är. Hur det är att älska någon fullkomligt gränslöst. Är man på dåligt humör så behöver man bara titta på honom för att bli alldeles varm inombords och le för sig själv. Den här veckan har han varit på riktigt bushumör också och jag måste säga att det är svårt att titta in i dom där stora, blå ögonen och säga åt honom på skarpen utan att ansiktet skiner upp på än. Han är ju för söt. Men övning ger färdighet. När det väl behövs så har jag förmodligen övat mig att inte visa hur mycket jag älskar denna varelse. Hur glad han gör mig trots att han går mig på nerverna ibland.