Att vara gravid är någon av den härligaste och konstigaste (men samtidigt kusligaste) upplevelsen jag varit med om. Den dagen som jag fick se det lilla plusset på stickan så gick det inte riktigt in, skulle jag vara gravid? Och här sitter jag, tre månader senare och bara längtar tills den här tiden är över. Inte för att jag tycker att det är speciellt jobbigt att vara gravid, men jag skulle så gärna vilja se det lilla knytet. Kommer det vara en stor bebis, liten bebis, hårig, skallig, frisk, eller vad kommer jag få möta?

Jag gjorde testet för att jag hade mått konstigt den senaste tiden. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var fel, men konstigt var ordet. Efter att jag fick reda på att jag är gravid så kom alla symtomen som en smäll i ansiktet. Jag gick upp 4 kilo i vikt på bara en vecka, mina favoritbyxor skulle nu bli ett minne blott. Jag började må illa på morgonen och huvudvärken kom med jämna mellanrum. Idag så har jag haft konstant huvudvärk i en månad, någon som känner igen sig? Jag tar minst en alvedon om dagen, trots att jag hela tiden förbarmar mig över det lilla knytet som vi kallar Lill-Grisen. Stackaren kommer bli tablettmissbrukare redan innan han/hon sett världen.
Samtidigt som man har extravikten och huvudvärken så kommer det så mycket annat ansvar som man ska ta åt sig redan nu. Man ska läsa igenom om vad man ska äta och inte äta, se till att man får i sig Folsyra och Järn, försöka ha ork till att gå ut med hunden och göra andra aktiviteter efter jobbet och sen så ska man komma ihåg att ringa barnmorskan och boka tid, prata ut med sin partner om man vill veta könet vid ultraljudet och lyssna igenom alla "goda råd" som verkligen kommer från alla håll. Det känns som om om jag skulle säga nej till något av detta så skulle folk titta snett på mig och tänka; "Hon kommer aldrig bli en bra mamma". Så det är bara att knipa igen och hålla ut. Stå ut ni gravida som finns där ute!

Något som jag tycker har varit extra jobbigt har varit den här första tiden då verkligen all energi försvinner. Det känns väldigt konstigt att man kommer hem från jobbet och somnar på soffan när man tidigare aldrig kunnat göra så. Minsta lilla anstängning som att gå ut med hunden eller ta en dusch känns som en kamp. Det svåra är att försöka förklara för människor och för sin partner hur man känner sig, det finns inte riktigt ord till det och alla förväntar sig att man ska fortsätta orka lika mycket. Sen den onda ryggen som man släpar runt med, och illamåendet på morgonen. Men jag vet att hur jobbigt jag än tycker att det är nu, hur illamående jag än kommer att må så kommer allt vara bortglömt den stunden Lill-grisen finns där. Den stunden då jag kan känna doften från hans/hennes kala hjässa kommer vara den stunden som alla plågor kommer vara som bortblåsta. Lite vackert är det ändå när man vet vad som komma skall, gravidplågan.