Idag är man hemmasittandes. Var till jobbet igår, men kände att kroppen inte riktigt klarade av en till dag utan vila. Så idag är det vila som gäller, jag ska ju ändå jobba en månad till innan jag blir ledig så att det är ingen bra idé att slita ut sig redan nu. Det värsta är när man är hemma och ser all röran som är i lägenheten och inser att det bästa vore att städa, men samtidigt så känner man att börjar jag kämpa kämpar på med städningen här hemma så får inte kroppen vila i alla fall. En ond cirkel det där.
I helgen har det bara varit lugnt, så det är egentligen konstigt att jag inte känner mig mer utvilad än vad jag är. Men det som har tagit en del på krafterna är att Lill-Grisen har hållt igång hela helgen. Sparkarna blir bara hårdare och hårdare, och allt mer ofta. Har skett så ofta att Simon har fått tillfälle att för första gången få känna av några av sparkarna. Verkade som han tyckte att det var riktigt kul för sen har han tagit mig lite mer på magen mot vad han brukar, och lite kel på magen är aldrig fel när skinnet bara känns spänt. Men att Lill-Grisen håller igång mer nu är inte bara negativt. Är hur mysigt som helst att, som nu, sitta vid datorn och känna hur den rör sig där inne och sparkar mig lite i sidan. Få känna att den faktiskt finns där, en fullt rörlig och levande bebis. Känns inte riktigt som om livet blir helt fulländat om man aldrig skulle få vara med om de mirakel som faktiskt sker i en gravid kvinnas mage. Att få känna hur ett barn som inte sett världen än röra sig som en liten fisk, eller idag, en stod gädda. Även om man själv kanske aldrig får uppleva att vara gravid så tror jag att man skulle gå miste om mycket om man gick genom livet och aldrig fick känna på en gravid kvinnas mage. Kanske är det bara jag som har ett hormonflöde av sköna känslor just nu och att det är därför jag säger det, men det här hormonflödet är viktigt, i alla fall i skrivandets stund, och det är allt som räknas.

Nu är det äntligen lördag igen, en chans att få koppla av och vila ut sig ordentligt, eller ja, försöka vila ut sig ordentligt. Förra helgen gick inte riktigt allt enligt planerna, så den här orkar jag inte ens försöka planera in någonting. På lördagen fick jag magvärk vid kl 15, sen så fortsatte det bara att bli värre och värre. Tanken var att jag skulle äta mat med en kompis och sen fara ut på lite äventyr, men magvärken hindrade mig från att lämna hemmet. Sen så hade jag konstant ont på samma ställe tills måndag då allt blev ännu värre och jag bestämde mig för att besöka akuten. Där blev jag skickad till Kvinnokliniken för ett ultraljud. När man låg där var man väldigt nervös över att något var fel med Lill-Grisen, men när jag fick se den där vackra, gråskaliga bilden med ett litet dunkande hjärta så blev man genast så mycket lugnare. Hade jag inte haft så ont hade jag nog blivit lite tårögd, jag fick se mitt barn för första gången. Visserligen en väldigt suddig bild, men det var mitt barn och mitt barns hjärta.
Efter att få veta att det inte var något fel på fostret fick jag fara tillbaka till akuten. Där tog de sedan ännu mer tester och sen fick jag behandlingar av olika slag som man knappt vågar gå in på, men det slutsatsen är att jag nu mår bra och jag har fått sett mitt barns hjärta. Kan knappt vänta tills jag får komma iväg på det stora ultraljudet då man får kort och sådant.

Även om jag glädjs mycket åt Lill-Grisen så känner jag mig som en av de hemskaste människor ibland när den där hemska huvudvärken jag lider av slår till. Tidigare i veckan så hade jag så ont att jag bara låg orörlig och grät i soffan. Sedan försökte man sig på en dusch, då jag lyckades ha ner en massa shampflaskor m.m. på golvet och då kände jag att det verkligen inte var min dag. Sen slog den där hemska tanken mig som fick mig att bli ännu mer ledsen eftersom jag är en sån hemsk mamma som ens tänker tanken. Jag hade så fruktansvärt ont i huvudet, och har nu haft det i en månads tid, så jag tänkte att om jag "bara" gjorde en abort så skulle jag förmodligen bli av med huvudvärken. Hur kan man ens tänka så! Sen så nu i veckan har jag lugnat ner mig lite då jag har tittat på Scrubs. I avsnittet så fick en nybliven mamma lite av ett utbrott för att hon inte kunde ta hand om sitt barn, och att hon inte mådde så bra som hon trodde att hon skulle göra, att hon inte kunde glädjas av barnet riktigt. Då fick hon tala med en annan tjej som fick barn för ett tag sen. Tjej nr 2 frågade då tjej nr 1 vad den hemskaste tanken hon tänkt var. Det ville inte tjej nr 1 svara på, och då sa tjej nr 2 att när hennes barn föddes så ville hon bara kasta ut det genom fönstret. Då sa tjej nr 1 att hon också hade tänkt den tanken, men att de nyss har renoverat och fönstrena var igenspikade och att hon då tänkte att hon skulle släppa ner sin dotter från taket. Självklart var detta bara tankar för dom, och inte något som de skulle göra irl. Fantastiskt program som fick mig att inse att jag inte är en hemsk människa och att det inte betyder att Lill-Grisen är oönskad, för det är bara graviditeten och hormonerna som tänker så och inte något som jag skulle kunna göra. Nu, trots huvudvärken och mina onda tankar, så vet jag att när smärtan går över så är jag lika stolt över min växande mage som en nybliven mamma över sitt nyfödda barn. Så det så!

Att vara gravid är någon av den härligaste och konstigaste (men samtidigt kusligaste) upplevelsen jag varit med om. Den dagen som jag fick se det lilla plusset på stickan så gick det inte riktigt in, skulle jag vara gravid? Och här sitter jag, tre månader senare och bara längtar tills den här tiden är över. Inte för att jag tycker att det är speciellt jobbigt att vara gravid, men jag skulle så gärna vilja se det lilla knytet. Kommer det vara en stor bebis, liten bebis, hårig, skallig, frisk, eller vad kommer jag få möta?

Jag gjorde testet för att jag hade mått konstigt den senaste tiden. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var fel, men konstigt var ordet. Efter att jag fick reda på att jag är gravid så kom alla symtomen som en smäll i ansiktet. Jag gick upp 4 kilo i vikt på bara en vecka, mina favoritbyxor skulle nu bli ett minne blott. Jag började må illa på morgonen och huvudvärken kom med jämna mellanrum. Idag så har jag haft konstant huvudvärk i en månad, någon som känner igen sig? Jag tar minst en alvedon om dagen, trots att jag hela tiden förbarmar mig över det lilla knytet som vi kallar Lill-Grisen. Stackaren kommer bli tablettmissbrukare redan innan han/hon sett världen.
Samtidigt som man har extravikten och huvudvärken så kommer det så mycket annat ansvar som man ska ta åt sig redan nu. Man ska läsa igenom om vad man ska äta och inte äta, se till att man får i sig Folsyra och Järn, försöka ha ork till att gå ut med hunden och göra andra aktiviteter efter jobbet och sen så ska man komma ihåg att ringa barnmorskan och boka tid, prata ut med sin partner om man vill veta könet vid ultraljudet och lyssna igenom alla "goda råd" som verkligen kommer från alla håll. Det känns som om om jag skulle säga nej till något av detta så skulle folk titta snett på mig och tänka; "Hon kommer aldrig bli en bra mamma". Så det är bara att knipa igen och hålla ut. Stå ut ni gravida som finns där ute!

Något som jag tycker har varit extra jobbigt har varit den här första tiden då verkligen all energi försvinner. Det känns väldigt konstigt att man kommer hem från jobbet och somnar på soffan när man tidigare aldrig kunnat göra så. Minsta lilla anstängning som att gå ut med hunden eller ta en dusch känns som en kamp. Det svåra är att försöka förklara för människor och för sin partner hur man känner sig, det finns inte riktigt ord till det och alla förväntar sig att man ska fortsätta orka lika mycket. Sen den onda ryggen som man släpar runt med, och illamåendet på morgonen. Men jag vet att hur jobbigt jag än tycker att det är nu, hur illamående jag än kommer att må så kommer allt vara bortglömt den stunden Lill-grisen finns där. Den stunden då jag kan känna doften från hans/hennes kala hjässa kommer vara den stunden som alla plågor kommer vara som bortblåsta. Lite vackert är det ändå när man vet vad som komma skall, gravidplågan.