Jag försöker att hitta en väg ut till det vardagliga livet igen men just nu så känns det tankemässigt avlägset. Den här gången har det tagit tid att ta sig tillbaka igen. Kanske är det för att jag har barn som vissa mornar inte väcker mig förrän klockan 10 på morgonen eller kanske är det så att det hänt så mycket den senaste månaden att jag har svårt att ta in att det faktiskt har blivit vardag igen.

 

Idag har vi hälsat på min goa plastmormor igen. Vi diskuterade bröllopet, bröllopsresa och allt som helt plötsligt börjar kännas som en väldigt avlägsen tid. Tror inte min hjärna hänger med alls nu för tiden. Det kändes i alla fall bra att få hälsa på henne nu för det var några veckor sen sist, har haft alldeles för mycket att göra.

 

På måndag börjar minstingen dagis. Hur sjukt är inte det? Eller ja, inskolningen börjar på måndag. Jag tror att han kommer klara det fint, det är väll kanske mer jag som kommer klara av det sämre, ha ha. Jag minns att när jag började inskolningen med Liam så var jag lugn som en filbunke, kanske för att han själv alltid har varit den lugna killen? Men nu när jag ska börja lämna min lilla bebis på dagis så känner jag mig mest nervös och lite smått gråtfärdig. Jag tror det är för att han aldrig riktigt har behövt vara ensam utan varken mamma, pappa eller Liam som stöd och att han nu ska få ta sina egna kliv ut i världen och få undersöka den på egen hand. Det är skrämmande men jag tror ju att han kommer klara det fint. Det är väll jag som får sitta utanför och gråta sen, ha ha. "Nemo, du får inte börja dagis för mamma är inte känslomässigt redo för det. Ska vi vänta tills du blir tre, eller kanske fyra år istället?" ha ha. Nej det här kommer att gå bra. Jag måste bara inse att min lilla kille håller på att bli stor nu.