Äntligen kan jag skriva att

2011-03-15 02:04 kom vår son Nemo till världen.
Han vägde 3245 g och var 48 cm lång.

Mycket var väldigt lika när man jämför när och hur sonen Liam kom till världen, men ändå var det så olika födslar. Det här var lika:

1. Under båda graviditeterna gick jag upp 22 kilo.
2. Öppnade mig enbart en cm först.
3. Fick smärtlindring bägge gångerna som gjorde att jag spydde en hel del.
4. Båda var 48 cm långa (Nemo vägde enbart 45 g mer än Liam, annars hade det också varit lika) när de kom till världen.
5. Båda födslarna började med starka, jobbiga och täta förvärkar men inget vattenavgång.
6. De tog hål på hinnorna bägge gångerna.
7. Fick EDA vid båda tillfällena.
8. Det var två snabba förlossningar efter att vattnet gått.
9. Vid båda tillfällena hade jag massor av vatten, barnmorskorna häpnade båda gångerna över hur mycket vatten jag faktiskt hade.
10. Behövde inte sys ett stygn efter någon av förlossningarna.
11. Båda kom till världen 13 dagar före bf!

Jag kan skriva lite om hur förlossningen gick till men kommer att få uppdatera detta senare när jag får hem papper från förlossningen om hur allt gick till. Just nu så kan jag bara skriva mest om vad jag minns och hur allt kändes just då.
Det började redan i förra veckan. Började krypa fram sammandragningar redan på onsdagen men på torsdagen satte de igång ordentligt. Dock satte de aldrig igång till några värkar förrän på lördagen då de från ingenstans satte igång och då hade jag enbart 3 minuter mellan värkarna. Eftersom jag hade väldigt ont och blivit tillsagd att ringa på en gång till förlossningen (första barnet ska man ringa när man har ca 5 min mellan värkarna och eftersom Liams förlossning enbart tog 2 ½ timme etfter vattenavgång så ville de att jag skulle ringa så fort som möjligt). Dock svarade en otrevlig personal som helst ville att jag skulle se att huvudet var på väg ut innan hon ville ha in mig men om jag kände att jag inte orkade vara hemma så skulle jag väll få åka in.
Eftersom vi trodde att förlossningen snart skulle starta redan på fredagen så sov Liam redan hos morfar så det var bara att ta de sista sakerna som inte var packade och åka in. Väl där inne så träffade jag en ganska så trevlig barnmorska men det var snart skiftbyte och efter detta så fick jag en barnmorska som både jag och Simon kände försökte verka trevlig som mest tyckte det var jobbigt att vi var där.
Efter att dog tagit tester osv och det enbart var en minut mellan värkarna fick jag Brikanyl (?) för att stanna av värkarna så att jag kunde sova. Hade bara öppnats en cm (precis som med Liam) så att de ville inte göra något mer. Trots att värkarna avstannade fick man världens hjärtklappning, hela kroppen darrade och sen när man sover borta så har man svårt att sova ändå så att sova var en klar underdrift av vad jag fick göra. Runt kl 9 på morgonen dagen efter så skickade dom hem oss från förlossningen eftersom värkarna inte kommit igång än. De sa att "jag kunde ju ringa om värkarna kommer igång igen men vi får väll se om du får åka in". Det kändes verkligen som att vi var så ovälkomna dit som man bara kunde vara och att om inte vattnet gick hemma så ville de helst inte att vi skulle ringa in. De visste också hur jobbiga värkar jag haft men sa om och om igen att "vissa kan gå med värkar i flera veckor" så jag skulle väll egentligen inte klaga...

I bilen på vägen hem så startade värkarna igen. Tack tack. Hade sedan två minuter mellan värkarna men var ju inte så välkommen till förlossningen igen då det inte var förlossningsvärkar jag kände utan enbart förvärkar som enligt dom är helt normalt. På måndagen gick jag till barnmorskan för att prata med henne om de inte kunde diskutera igångsättning eller till och med kejsarsnitt för jag hade så ont så jag kände att jag verkligen blev deprimerad och hade inte fått sovit sen onsdagen. Man kände lite att man till och med ville ta livet av sig lite för att bara bli av med det onda (men detta sa man ju inte). Sen hade jag inte känt fosterrörelser som jag brukade på hela dagen så att jag frågade också om hon kunde lyssna på hjärtljuden.
Min barnmorska tog mig i alla fall på allvar vilket verkligen kändes skönt! Äntligen någon som tog mig på allvar! Hon lyssnade på hjärtljuden och förstod att jag faktiskt hade väldigt onda förvärkar. Sen så skickade hon mig till förlossningen (jag som nyss hade hämtat hem Liam från dagis fick nu skicka honom till morfar igen, men han verkade inte bry sig så mycket) eftersom hon ville att dom skulle göra ultraljud samt diskutera igångsättning eller något med mig. Kika om det hade hänt något mer i förlossningen.

På förlossningen träffade jag en trevlig barnmorska, men hon tog ändå inte riktigt min smärta på allvar och sa hon med att "vissa kan gå med förvärkar i två veckor". Sen så frågade hon om en student fick kika om jag öppnat mig något mer. Hon sa att den här studenten var i stort sätt klar med sin utbildning och jag kände lite förtroende för henne ändå så att trots att jag varit helt emot studenter innan så tänkte jag att hon kunde i alla fall få kika om något hänt, det är ju inte förlossningen hon ska vara med på... Detta fick jag helt klart ångra. Hon sa att jag var öppen en cm och när barnmorskan frågade om tappen var mjuk eller hård svarade hon "jaaa... någonstans mitt emellan kanske". Kändes inte speciellt proffessionellt men barnmorskan som hade hand om det hela nöjde sig tydligen med det svaret utan att kika själv en gång. Sen fick jag prova på olika smärtlindringar innan de tänkte skicka hem mig igen. Först så fick jag testa Tens vilket inte alls fungerade för mig och sen Akupunktur som även detta var värklöst. De ville väll sedan att jag skulle ta morfin men eftersom jag låg och spydde hela natten när jag fick Liam så ville jag helst nte vara med om samma sak igen. Sedan erbjöd de mig att jag skulle få testa något annat som inte var morfin men som påminde lite om det. Tänkte att jag hade så ont att jag till och med faktiskt kunde överväga morfin och sitta och spy ett dygn för att slippa smärtorna så att det andra smärtlindrande tackade jag ja till. Efter en kvart började jag spy även åt denna smärtlindring. Skillnaden mot morfinet var att den här smärtlindringen inte hjälpte mig alls utan jag hade fortfarande lika ont.
Efter detta så vart det skiftbyte, något som blev lite min räddning!

In kom en supertrevlig barnmorska som tog en titt på mig och sa på en gång att "så där kan du inte ligga! Har du verkligen haft så här ont hela tiden? Det kan man verkligen inte ha!". Sen kikade hon om jag öppnat mig något och jag var öppen nästan 3 cm (något som hon trodde att jag tidigare varit med men som studenten missat). Sen såg hon till att jag fick EDA för att hon ville verkligen inte att jag skulle få gå en enda sekund till med dom smärtorna. Jag kände att hela jag sken upp och fick energi så fort hon sa ordet "EDA" eftersom jag visste att det betydde vattenavgång och sedan skulle bebis komma så jag skulle få slippa gå runt med smärtor veckan ut, vilket jag faktiskt förväntat mig.

Ca klockan 00:30 satte de sedan hål på hinnorna. Det var två barnmorskor med vid detta tillfälle, en så som höll ner bebisen så den inte skulle vända sig i magen utan åka ner med huvudet före och en som satte hål på hinnorna. Båda stod efter att hinnorna spräckts och bara gapade för att jag hade så mycket vatten. Ingen av dom hade varit med om detta. Efter att dom trodde att allt var ute och jag fick på mig trosor och sätta mig i sängen igen så kom det ännu mer vatten! Så mycket att jag fick ställa mig upp på några skydd och sen fick dom ta bort allt i sängen och bädda om. Efter ett tag var allt ute och jag fick sätta mig i sängen igen.
Sen gick allt väldigt fort. Jag kan inte säga några klockslag alls men kort efter att vattnet gått så sjönk Nemos hjärtljud väldigt hastigt. Barnmorskan blev väldigt orolig och ringde på läkaren och in kom det in ett litet gäng med folk som alla stod beredda på att det skulle bli akutsnitt om inte hjärtljuden ökade. Tycker det tog evigheter innan Nemos hjärtljud sakta vände och gick uppåt igen. Han hade tydligen fått navelsträngen runt halsen. Hjärtljuden sjönk ytterligare en gång och ännu en gång stod vi oroliga och väntade på att det skulle vända, vilket det turligt nog gjorde! Sen fick jag trots EDAN riktigt riktigt ont. Fick lustgas som hjälpte mig en del men efter detta så minns jag mest smärtorna som jag försökte andas igenom och att jag fick vända på mig hit och dit för att Nemos hjärtljud skulle öka. Sen så tog läkaren ett prov på Nemos huvud för att se hur han faktiskt mådde i magen, om vi skulle behöva ta ut honom eller inte. Men detta behövdes inte för snart stod huvudet långt nere och sen var han efter kort stund ute. Det gick otroligt fort på slutet och efter vattenavgången så tog det ca 1 ½ timme innan Nemo väl låg på mitt bröst. Helt underbart och jag kände mig otroligt tacksam mot barnmorskan som till slut tog min smärta på allvar, faktiskt tittade, undersökte och såg att jag hade riktigt ont (så ont som man inte ska gå runt med!) och att det inte var jag som larvade mig. Hon sa även efteråt att hon inte förstod hur jag hade ork att gå runt så länge med dom smärtorna, men vad hade jag haft för val?

Nu har jag i alla fall världens underbaraste bebis här hemma! Liam har tagit rollen som storebror riktigt bra och 8 timmar efter förlossningen så fick vi äntligen sätta oss i bilen från förlossningen, MED bebis denna gång!