Varför ringer inte folk när dom säger att dom ska ringa!?! Blir tokig av allt väntade just nu. Känns som allt hela tiden handlar om att vänta, vänta och vänta. Vänta på samtal på aldrig kommer, vänta på besked som aldrig dyker upp och vänta på bebis som måste mogna till sig. Vänta, vänta och vänta.
Jag tror inte att vänta är min stora styrka. Det är inte direkt något kraft jag har som en superhjälte kan visa upp. Det känns mer som kryptonit för mig. Vänta gör mig svag och nervös. Jag målar alltid upp bilder av det värsta under min väntan och har svårt att tänka positivt och ta positiva besked förrän dom verkligen är där framför mig och stirrar mig i vitögat. Då kanske, kanske jag kan börja ta det till mig. Då kan jag försöka förgöra alla mina dåliga tankar och ta till mig att något bra faktiskt har hänt. Nu är inte den här lilla familjen känd för att ha speciellt mycket tur av sig, snarare tvärt om, men ibland så har även vi lyckan på vår sida. Skulle inte vara tråkigt om det skedde lite oftare bara, men så länge som vi har hälsan med oss så är jag lycklig... Eller ja, så lycklig jag kan vara medan min kryptonit förgör mig inifrån.