Ännu en onsdag förbi. Fattar inte vad fort tiden går! Tror att jag tjatar lite om det men det är faktiskt lite sjukt hur fort det går, bara ca en vecka kvar till jul. Helknasigt!
Igår var jag hos barnmorskan för en kontroll. Det är lite mysigt att allt har kommit igång ordentligt nu, trots att det känns helknäppt att ligga där två år efter sin första graviditet och ha någon annan liten sparkande bebis i magen än Liam. Barnmorskan Ann (samma som jag hade när jag väntade Liam och helnöjd med) frågade om jag tyckte att jag hade blivit större den här gången eftersom de flesta brukar bli det. Varken jag eller Simon kunde riktigt svara på den frågan då det är så svårt att komma ihåg hur stor man var när man väntade Liam, men jag minns att Ann tyckte att jag var ganska så stor då. Hon tyckte att vi skulle mäta och jämföra med mätningarna från när jag väntade Liam, bara för skojs skull. Jag hade denna gång ett sf mått på 28 cm. När Ann sedan kikade hur det såg ut när jag väntade Liam så såg vi att jag ligger på samma startkurva nu som då, lika stor alltså. Tycker det är väldigt kul. Jag ligger ju över "snittkurvan" men eftersom Liam bara vägde 3200 g när han föddes så behöver det inte betyda att denna bebis heller är speciellt stor.
Blodtrycket var bra och mina järnvärden var mer än bra. Har alltid haft dåligt järnvärde och när jag väntade Liam fick jag till och med äta dubbel dos av järntabletter samt järnberikad mat och hade ändå dåligt värde. Den här gången ligger jag låååång över "gränsvärdet". Så långt att Ann först trodde att hon hade sett fel.
Bebisens hjärtljud låg på 130 så allt var normalt där med. Det är väldigt mysigt att lyssna på när hela rummet fylls upp av bebisens hjärtljud. Hade man kunnat så hade man legat hemma men en sån där manick varje dag och lyssna, men tyvärr får det bara bli en dröm än så länge.
Annars var det inte så mycket mer som skedde. Vi inväntar ju mina resultat från sjukhuset så vi får se vad som händer där, annars är allt "som vanligt". Vad vanligt nu är? Pyret är i alla fall mer än välkommen den 20:e mars! (Vet att bf är den 28:e men bebisen SKA enligt mig komma den 20:e!)

Imorse vart det ytterligare en tur till vårdcentralen, fast denna gång med Liam. Det var dax för borttagning av stygn. Liam var verkligen superduktig när han satt i pappas knä. Dock blir vi lite irriterade på dom som sydde honom på sjukhuset (även hon som tog bort stygnen undrade vad det var för nån som sytt) eftersom dom hade sytt med väldigt små stygn samt nästan klippt bort alla trådarna så att det gjorde det hela betydligt mycket svårare att ta bort stygnen mot vad det borde vara. Men vad hade vi räknat med när det handlar om vår tur i allt som gäller sånt nu för tiden? När hon skulle ta bort stygnen kom hon inte riktigt åt heller så hon fick dra i stygnen mer än nödvändigt samt klippa i såret (!) för att hon skulle kunna komma åt. Liam tyckte det var obehagligt och gnydde lite men han fäktade inte så hysteriskt eller blev allt för ledsen. Han var verkligen hur duktig som helst! Efteråt fick han en "gummidelfin" så att han fick snart ett leende på läpparna igen. På dagis kan han nu också stoltsera med en tejpbit som fick sättas över för tillfället. Det åker av i nästa bad.

Nu har jag sagt till Liam att vi inte vill åka något mer i år till vårdcentralen eller sjukhus (för hans räkning). Han gav mig sitt löfte. Visserligen är det inte så lång tid kvar innan det här året är slut, men jag tror inte att jag tar honom helt på orden.