Vi satt i alla fall och pratade och skrattade en massa och chauffören tyckte att vi allt kunde låta dom vid vigseln vänta lite på oss så han tog en liten omväg.

När vi väl började närma oss kom den fruktade hostattacken från mig som aldrig ville ta slut. Självklart hade jag inget vatten eller några halstabletter åt min sjuka hals med mig i limon och det enda vi kom på att vi hade var champangen som vi egentligen hade bestämt att hela följet skulle ta och dricka av när vigseln var över. Men nu var det bråttom. Ena tärnan tog champangen och slet i korken och försökte få upp den utan resultat. Nu var vi snart framme så det var bara att ge upp och en av de andra tärnorna hittade till slut ett tuggummi som jag fick tugga lite snabbt på och kasta för nu öppnades dörrarna och en best man väntade på att första tärnan skulle hoppa ut.

 

 

 

Till tonerna av "Somewhere over the rainbow" hoppade alla tärnor hoppade ut lite smidigt, själv tog det lite längre tid eftersom jag hade klänningen och allt som skulle ut men det gick väldigt bra ändå. Utanför bilen stod min pappa som tog emot mig. Han var jättefin och såg lite lagom nervös ut när han stod där i sin rosa slips och var beredd på att leda fram sin dotter till hennes blivande. Än såg jag inte Simon men när jag kommit fram till tältet där alla vackra gästerna satt vid varje sida och vi steg på den röda mattan vi lagt ut så såg jag Simon stå där framme och såg lite lagom nervös ut även han och det var nära på att jag började bli lite tårögd där. Han var superfin.

 

 

Pappa räckte över mig till Simon och sen vände vi oss om och vigelsförrättaren började tala. Han talade inte så länge för redan tidigt under vigseln skulle min underbara vän Felix läsa en dikt för alla. Hon gick fram i sin blommiga klänning och läste dikten på ett jättefint sätt. Hon sa själv att hon var nervös men det var absolut ingent som märktes.

 

 

 

 

Sen pratade Per vidare om oss, att det snart är sex år sen som vi träffades och om våra barn Liam och Nemo. Sedan kom den stora frågan.

- Tager du, Bella Anna Margaretha, Simon Peter?

Jag vet inte varför men själva frågan fick mig att bli helt ställd och jag fick för mig att hela frågan och allt lät väldigt komiskt. Men jag kom snart till sans och med min krassliga röst fick jag fram ett

- Ja.

Dock så var inte riktigt min röst med mig så tydligen tyckte både Simon och en av hans best mans att jag sa "nja" men om det är någon som läser det här och som också tyckte jag sa det så var det min sjuka röst som svek mig lite.

 

Sen var det ringbyte. Jag hade inte planerat något alls om min brudbukett men insåg fort att jag var tvungen att ge den till någon så min ena tärna tog snabbt emot den och Simons bror räckte över ringarna till honom.