Igår var jag förresten till jobbet igen. Tanken var ju att det här skulle bli min sista vecka som jag jobbar men nu är det ändrat så jag kommer i alla fall jobba till augusti.
Innan jag gick till jobbet så lämnade jag självklart av Liam på sitt dagis. Jag stod och höll Nemo i famnen och pratade med Liams dagisfröken. Hon hälsade på Nemo som hon brukar göra och vi bubblar i någon minut innan jag ska gå.
- Hej då, säger hon då högt och glatt.
Det var då jag blev lite förvirrad av att vara en trött två barns mamma. Det var nog en blandning av att jag brukar få säga till Liam att han ska säga hej då när vi är någonstans och att jag dagarna bubblar på med Nemo när vi sitter hemma för jag vänder mig till Nemo och säger på allra finaste bebisspråk:
- Haj då saj...  (hej då säg)
Vände sedan på klacken och gick. Vuxna som komunicerar genom sina barn (och speciellt på bebisspråk!) måste vara det pinsammaste som finns!