Jag vill börja inlägget med att säga att detta är inte något jag skriver för att jag är gravid och som Ni kan skylla på en masa hormoner om (jag skylle aldrig på några gravidhormoner utan det gör andra åt mig så fort som jag säger vad jag tycker och tänker och inte bara nickar snällt och håller med allt och alla). Detta jag skriver är något som alltid har funnits där och som inte handlar på något sätt om graviditet och hormoner. Det roliga är också när folk (som inte känner mig speciellt mycket då) påstår att det är mina hormoner det handlar om när Simon som jag i stort sätt bor med 24/7 säger att han inte märkt av några speciella hormonförändringar. Ibland så kan man faktiskt säga vad man tycker och tänker utan att det måste ha med hormoner att göra. Jag tycker inte om när folk försöker trampa på än och jag är inte tyst när ni försöker er på det heller. Inse bara att jag faktiskt inte tycker att erat beteende är okej och utgå ifrån det och sluta skyll på min graviditet för att få det att sätta er i bättre dar eller något!

Det jag nu tänker klaga på är min sk familj, eller vad man nu ska kalla den för. Alltså inte den delen av familjen som jag pratade om i tidigare inlägg utan den andra delen som jag faktiskt inte skriver någonting om för att jag inte vill lägga ut allt för runt alla ni femtio som dagligen läser min blogg men har nu insett att jag faktiskt inte behöver hålla käften och förstår inte varför jag gjort det hittills. Min mamma klagade på det en gång för att folk inte ska läsa om allt. Själv så tycker jag att jag kan försvara mig med att de som läser min blogg är mina vänner och dom har redan hört allt och ni andra som läser som jag inte känner irl är folk som inte ens vet vem jag skriver om. Min sk mamma sitter faktiskt och berättar för släktingar om allt och sitter och beklagar sig, något så lågt som jag aldrig skulle sjunka till. Hade mina misstankar om att så var saken och fick det bekräftat när jag besökte en släkting som antydde lite som min mamma hade sagt. Själv så tycker inte jag att dom har något med det som händer mellan mig och min mamma att göra så jag sjönk inte lika lågt genom att sitta och beklaga mig inför dom (för ärligt talat så skiter jag egentligen i henne så att beklaga mig är väll inte rätt ord heller) utan jag satt bara och nickade och låtsades som ingenting. Tror dom ville höra med "skvaller" om hela situationen men då är dom välkomna att få det från min mamma som nog inte tackar nej till att berätta en massa som hon faktiskt inte ens har något underlag till eller vet om det är sant.

Jag ska inte skriva om allt som jag har varit med om under hela mitt liv och hur min mamma många gånger inte alls betett sig som man kan tro att en mamma kanske skulle göra. Men jag är ju hennes "svarta får" och har alltid varit. Jag visste för 15 år sedan att jag inte betyder lika mycket för min mamma som hennes andra barn och det är ganska så lång tid så att jag byr mig inte alls om det längre. För 10 år sen blev jag lite ledsen en gång när jag hörde hur hon sa till sina andra barn att hon älskar dom men inte till mig. Hon har aldrig sagt det till mig, men jag tror inte heller att hon älskar mig så varför skulle hon?
Hon har aldrig gett mig en kram (kanske när jag var så liten att jag nu inte minns dom) men jag får kramar av andra så att kärlek har jag aldrig varit utan.
Hon har aldrig frågat hur jag mår och när jag väntade Liam frågade hon aldrig hur jag mådde eller någonting om graviditeten alls och hon brydde sig inte alls förrän Liam väl kommit ut. Då vart hon jätteintresserad. Träffade henne flera gånger sen men inte för att hon vill träffa mig utan för att hon vill träffa sitt barnbarn. Har alltid vetat det för det är så otroligt genomskinligt men jag har inte bytt mig tidigare.
Nu beklagar hon sig över att hon inte får träffa Liam något men hon tänker inte på att Liam är i den åldern att han själv kan åka hem till henne utan att hon faktiskt måste ha kontakt med mig för att kunna ha kontakt med mitt barn. När Liam är runt 10 år och själv kan säga om han vill träffa henne och åka till henne själv så kan han få göra det, men nu så är han för liten.

Jag har alltid haft svårt att säga mamma till henne utan ibland inför folk så säger jag hennes namn istället. Detta är för att jag inte riktigt känt att hon är sån som en mamma ska vara. Hon är säkert jättebra mot sina andra barn men inte mot mig.
Har också hört att jag inte är välkommen hem till henne nu när hon fyller 50 år för att hon inte tycker om hur jag beter sig mot andra. Jag vill inte ens komma till henne så jag rycker mest på axlarna åt det. Vad hon menar är "hur jag beter mig mot andra" är det här:

- Jag såg till att min lillasyster fick ett sommarjobb. Som tack för det ljög min syster en massa om mig och s
nackade enbart en massa skit om mig. Jag tyckte det var dålig stil och vill inte prata med henne om hon inte själv ber om ursäkt. Min mamma ställde sig på min systers sida (utan att ha några som helst bevis borde man väll inte kunna ställa sig på någons sida?!? Något som jag försökt påtala för henne). Hon sa att hon var tvungen att ställa sig på min syster sida för att "hon är hennes dotter". Frågan poppade först upp om vad JAG egentligen är, men skakade mest av mig det eftersom jag vet att jag faktiskt inte riktigt räknas som hennes dotter.

- Hon gnäller inför andra om att jag inte har någon kontakt med min storasyster som bor ett X antal mil härifrån. Varför det blev en kil mellan mig och henne tänker jag inte ta upp men efter detta har jag faktiskt träffat henne när hon kommit på besök här. Jag har också skickat dvd:er på Liam när han var liten för att hon skulle kunna se hur han utvecklas osv. Har aldrig fått ett tack för detta eller något och jag har skickat julkort till min storasyster men aldrig fått ett kort eller mail eller något tillbaka så hur kan det hela vara mitt fel? Men jag bryr mig inte. Jag och min syster pratar när vi hamnar på samma ställe men inte så att vi har någon större kontakt och det är så det bara är.

Detta är hur jag beter mig mot andra. Sen kan hon själv bete sig hur hon vill själv och har gjort det så länge jag kan komma ihåg. Hon är ganska så duktig på att försöka få det att låta som att det är synd om henne också så att självklart så vet inte hennes man om hur hon faktiskt betett sig flera gånger och hon skulle själv aldrig erkänna det. Hon skulle aldrig vad hon egentligen säger om hennes son som inte bor hos dom nu när maken inte är i närheten men det är ju mellan dom så att jag bryr mig inte. Tycker mest synd om dom som inte kan försvara sig.

Det roligaste av allt i hela historien är att hon och hennes make satt här och drack Cola och tittade på tv, pratade och umgicks med Liam och allt verkade bra och de åkte härifrån. Efteråt har hon inte hört av sig till mig och sagt något utan jag har fått reda på från omvägar att hon snackar en massa skit om mig och att hon är arg på mig eller vad hon nu är (jag vet ju inte då hon inte ens sagt något till mig utan bara valt att inte höra av sig efteråt). Har hört att hon blev sur för att hon inte fick vara barnvakt en gång men då hade vi redan fixat barnvakt så det handlade inte om att Hon inte skulle Få vara det utan mer om att vi redan hade en då.

Jag kände bara för att skriva av mig lite nu när Simon är i duschen. Vet att min mamma läser i min blogg och vill nu bara skriva att du behöver inte åka hem till mig och åka hit och gorma för att jag orkar inte med det. Jag kommer inte ändra mig i det jag tycker och det jag känner och varit med om är faktiskt så och du kan inte försöka lura i mig något annat för jag vet sanningen. Jag vill inte heller att du ska hit och skrika och få igång min förlossning tidigare, nej tack! Jag vet också att efter att du kom och skrek en annan gång så vet jag att du lyssnar på vad folk runt omkring dig säger. Påtalade flera gånger om att Liam sover så du kan prata i normal ton och inte skrika och då skrek du att det struntade du i (oerhört respektlöst!!). Sen så sa jag att jag hade världens huvudvärk, hade inte ätit på hela dagen och mådde verkligen skit och inte orkade just då. Hade ingen Citadon mot huvudvärken heller. Frågade om vi inte kunde ta det en annan gång men det kunde vi absolut inte göra för att DU ville ta det nu och brydde dig inte om vad jag tyckte. Kändes som att jag mest gav med mig sen för att jag faktiskt mådde skit när du var här och jag orkade inte med en diskussion.

Så snälla, kom inte hit och gorma för jag tänker nog inte släppa in dig ändå. Skicka inte hit din make för att han vet inte heller hur allt ligger till. Jag tycker väldigt bra om honom men han vet som sagt inte allt som hänt när han inte varit i bilden osv. Vill du något så kan du alltid kommentera här eller skicka ett mail med mitt för och efternamn som sitter ihop och Ö gör du om till O. Sen så skriver du @hotmail. com och när jag har tid så kan jag besvara det. Kommer du hit och ställer dig och skriker utanför så tänker jag nog hellre ringa polisen och få dig bortforslad härifrån än att du kommer in hit och får min förlossning att starta. Du respekterar inte oss när du är här så jag tänker inte respektera dig heller.

Har egentligen massor med mer som jag tänker på men som jag inte orkar ta upp här. Att ta upp allt om min mamma skulle bli en novell... Kanske jag borde skriva en sådan? Jag har ju dock inga erfarenheter om att hon kastat ut mig när jag bodde hemma (så som min lillasyster sagt flera gånger att hon gjort, både till mig och hennes kompisar). Nyfiken på om den delen verkligen är sann men det är ju inte mellan mig och henne så att jag lämnar det. Tycker bara att allt kring allt detta är så komiskt.

Nej nu har jag skrivit allt för mycket om min familj. Härligt att man faktiskt inte behöver umgås med dom utan att man själv kan välja det.
Någon mer som har en så otroligt knepig familj som man inte vet om man ska skratta eller gråta åt ibland?

Och nej ni behöver inte tycka synd om mig eller någonting för jag själv är inte ledsen över detta. Detta är bara en sak i mitt liv som jag känner för att skriva om just nu och jag skiter i vem som ser det. Jag bryr mig verkligen lika lite om min mamma som hon bryr sig om mig, därför tar ingenting på mig längre och har aldrig gjort. Skulle hon någon gång fråga hur JAG mår och inte hur Liam mår så skulle jag bli väldigt förvånad då detta aldrig skett. Vet att hon själv skulle säga att hon gjort det för hon skulle aldrig erkänna det för andra men vet ni att det gör mig verkligen ingenting. Jag vet sanningen om henne och jag bryr mig inte om att jag inte pratar med henne längre. Den kärleken som en mamma annars kan ge till sitt barn får jag från annat håll så jag går verkligen inte miste om det. Jag har underbart folk omkring mig och min riktiga mamma får gärna prata skit om mig för jag kan inte göra annat än att skaka på huvudet åt det. Jag vet vad som är sant och sen tycker jag det är beklagligt att hon känner behov av uppmärksamheten kring allt. Men får hon någon kick av det så låt henne hållas. Jag har mina nära och kära som alltid ställer upp för mig, jag går verkligen inte miste.

Och när Du läser detta och funderar på ditt arga mail som du ska skicka till mig så får du gärna skriva med ett PS i ditt mail också och beskriva om vad jag har gjort mot DIG sen sist vi träffades och varför du helt plötsligt inte kunde prata med mig. Vore intressant att höra från dig och inte från alla andra.
Och som sagt, åk inte hit för det tjänar verkligen ingenting till. Och JA, Liam kommer få träffa dig när han själv kan välja det och när han själv kan åka hem till dig utan mig. Runt 10 år kanske han kommer vara då. Vet inte hur Pyret kommer vilja göra eftersom den aldrig kommer att ha träffat dig men vill den så får den självklart samma val.

Nu ska jag ta hand om min kära son och ta på honom lite kläder. Min kära son som jag säger till varje dag att jag älskar. Han som jag kramar och pussar på varje dag och som har lärt mig hur kärleken mellan en mamma och ett barn faktiskt kan vara. Och det kan vara helt totalt underbart!