- Vill du operera dig nu eller vill du ta fler tester och höra av dig om du blir värre och opereras sen när bebisen har kommit?
Det var frågan jag fick över telefon. För det första har jag väntat på besked i ca 2 månaders tid och nu är det någon som ringer från sjukhuset och frågar den här frågan rakt ut. Jag har ingen aning om vad en operation innebär och jag har ingen aning om vad som händer om jag vägrar operera mig när jag är gravid utan väntar tills bebisen kommer oavsett vad de nya testerna kommer säga. När dom ringde blev jag bara förvirrad och inte alls beredd på samtalet och nu när jag får det (får också prata med någon som jag aldrig träffat) så måste jag ta ett beslut om att sövas ner och opereras utan att få någon som helst information om det. Ringde idag till min barnmorska för att få fråga lite om det hela + att boka en tid då jag ska komma och vägas och mätas men det fanns ju självklart inga telefontider så där tog det helt stopp med. Samtidigt känner jag att jag inte riktigt orkar lägga ner den energin som krävs för det heller. ALLT verkar ju gå fel just nu så jag orkar inte med någonting, vill bara gräva ner mig och komma fram igen när det är dax för förlossning. Jag orkar inte.

Vad mer har hänt? Jo, den här månaden har jag ca 100:- att leva för för det var vad soc tyckte räckte för mig och sonen den här månaden. Hyran har jag kunnat betala eftersom Simon fick föra över pengar till mig och skriva att det var lån för hyra, annars hade den stått obetald också. Varför får jag inga pengar? Jo för att jag i augusti månad valde att inte söka pengar från dom utan att jag istället jobbade. Har fått 1500:- från pappa (tack!!) som tur är, för nu kan jag börja med att betala räkningar och sådant. Simon har ju tyvärr inte heller några pengar och det känns inte kul att det är jul nu och att man inte köpt de julklappar man tänkt sig. Inget mer julbak eller någon julskinka blir det heller, pasta och potatis är ju billigt så det får bli den näringsrika (?) kosten. Ska också försöka snåla på mina huvudvärkstabletter så att jag kan spara några sådana så jag slipper ligga nergrävd i sängen i ett mörkt rum på julafton och nyår.

Hur står Liams hälsa till då? Jo, ögat är ju helt ok nu. Efter mycket möda och besvär (och MASSOR av tjat på vården) fick ju Liam den behandling han behövde och ser nu riktigt fin ut i ögat. I onsdags blev det tyvärr ett besök till sjukhuset i alla fall, eller akuten rättare sagt.
Jag hade jobbat hela dagen och var jättetrött osv så jag ville verkligen bara sätta mig ner i soffan efter att ha hämtat Liam på dagis. Tyvärr gick inte dagen som planerat (oväntat, eller hur?). Efter att ha varit hemma en liten stund så bajsade Liam i blöjan. Jag började då göra i ordning på hans rum för ett blöjombyte och medans jag håller på och pysslar inne på hans rum hör jag världens duns och sen ett illvrål. Springer in i vardagsrummet och upptäcker att Liam har ramlat ner från soffan och ligger mellan soffan och bordet. Jag ser framför mig hur jag lyfter upp honom och blodet kommer spruta ur ögonbrynet. Jag bara visste. Självklart när jag lyfter upp honom så sprutar blodet, han har slagit sig i bordet! Jag ser genast att det är ett djupt jack han fått, ringer till Simon och säger att han får åka från jobbet NU för vi måste åka iväg och sy. Sen får jag bära runt på Liam (aj aj min rygg!!) och leta efter napp och hund och sen sätter vi oss i soffan och vaggar och sjunger tills han blir lugn och Simon ramlar in genom dörren. Då blir det blöjbyte, bandagering och sen sätter vi oss i bilen och kör mot akuten. Där inne möter vi trevliga läkare och sjuksystrar (tack ännu en gång!). Liam håller sig lugn medan dom gör rent såret och han får ett Bamseklistermärke som han är överlycklig för. Allt går bra tills han måste lägga sig ner för att få sprutan, då börjar han skrika hysteriskt och vi får hålla fast honom medan dom ger spruta och syr 5 stygn. Liam var helt röd och svettig när allt äntligen var över, det var verkligen jobbigt att se Liam ligga där och man inte kan förklara varför han måste ligga och man måste göra allt detta mot honom. Efteråt fick han ännu ett klistermärke och sen en "tapperhetsmedalj". Liam bad och vatten och han fick det och efter några klunkar sånt lugnade han ner sig och efter det gick allt bara bra. Han fick plåster på och detta går han runt och visar för ALLA han träffar.
Efter detta har jag kommit fram till en sak: Liam är min hjälte. Tänk om han inte hade varit så tålig som han faktiskt är utan han hade skrikigt och varit i panik hela tiden, då hade allt varit mycket svårare och mitt mammahjärta hade brustit ännu mer än vad det gjorde denna gång när jag fick se honom lida. Också efter att ha sett hur allt gick till när han fick bedövningssprutan och sy sina stygn och vara fasthållen hela tiden och inte förstå vad som händer, han är min hjälte. Min söta, underbara, lilla blonda hjälte.