Igår vart den en lite omtumlande dag. Första delen av dagen gick bra och jag tog det lugnt och strosade runt här hemma. Sen var det dax för mig att hämta Liam på dagis och så fort som jag reste på mig ur soffan så kände jag att det inte riktigt var som det skulle.
Efter en evighet så fick jag på mig jacka och skor och efter många vilopauser på väg mot dagis (vi har dagis på gården och är alltså inte någon lång bit alls att gå, tar ca en minut att ta sig dit annars) kom jag äntligen fram. Där fick jag sätta mig en stund och vila på deras soffa innan jag kunde gå in i rummet där barnen var och hämta Liam. Hela tiden sen när jag skulle ta på Liam kläderna så satt jag i soffan och klarade inte riktigt att resa mig från den för att det gjorde så katastrofalt ont. Efter lång tid så kom vi slutligen ut i kylan igen och började gå hemåt. Detta var inte helt utan problem eftersom jag bara inne på dagisgården var tvungen att stanna 3 gånger för att ta andan och vila mig för hur ont jag hade, trots detta gick jag verkligen i snigelfart. Bannade mig själv att jag inte hade tagit med mig telefonen utan lämnat den hemma och kände hur skönt det hade varit om jag hade kunnat ringa någon efter hjälp. Men vad för hjälp skulle jag få? Liam är ju ingen man behöver bära på och ingen kan ju direkt bära mig hela vägen hem så vad hade mobilen gjort för nytta?

Efter ca en halvtimme kom vi äntligen innanför dörren och det kändes skönt att Liam är så pass gammal att han kan ta av sig det mesta själv och skorna som han inte fick av sig själv fick han hjälp med genom att han la sig på golvet och sträckte upp fötterna mot mig så jag inte behövde böja mig. Detta var något eget påfund, men ack så bra påfund! La mig sen ner i soffan och försökte vila. Istället för att det skulle bli bättre så blev det bara värre och värre och jag hade orerhörda smärtor och magen var stenhård. Efter ca 2 timmars resultatlös vila så ringde jag till sjukvårdsrådgivningen som kopplade vidare mig till förlossningen så jag kunde fråga om hur dom tyckte jag skulle göra. Jag är inte den som klagar annars och jag vill verkligen inte åka in i onödan, men efter att ha beskrivit var smärtan satt och hur den tedde sig så ville dom att jag skulle komma in så snart som möjligt.
En del kan få smärtor och liknande på magen fast mer åt höger sida som är helt ofarliga, men inte såna smärtor som jag hade och mina satt mer i mitten av magen och den nedre delen.
Ringde till Simon som precis hade blivit klar med bilen (ja, bilen gick ju inte igenom besiktningen igår så han var tvungen att åka iväg och byta ut en del) så han åkte genast hem. Sen blev det ett samtal till pappa om att han var tvungen att hämta Liam. Skönt att ha en pappa som kan vara hos än på kort tid.
När Simon sedan kommit hem och pappa hämtat Liam så åkte vi in till förlossningen. När vi kom in så var smärtorna inte lika onda, men dom ville ändå kolla upp allt ordentligt och se så bebisen mådde bra. Kollade hjärtljuden i en timme (vilka visade sig vara bra) samt min smärta och så fick jag också tablett för att ta bort en del av smärtan och lugna ner värkarna. Kikade sedan på livmodertappen så att den inte hade ändrats något pga smärtorna och som tur var så hade den inte gjort det! Kändes riktigt skönt. Efter ett tag så hade sammandragningarna och värkarna som jag hade haft slutat och efteråt hade jag bara en hård, öm mage med konstant men svag värk. Blev ombedd att åka in igen om det skulle ändra sig och om det skulle bli likadant igen och nu så försöker jag mest vila.
Idag skulle jag egentligen ha jobbat men har tagit ledigt och Liam är hos pappas fru som är ledig idag. Känner av magen idag med, men inte alls på samma sätt som igår. Försöker vila så mycket som möjligt så att magen kan bli bättre igen.
Det "roliga" är att när vi låg inne på förlossningen så insåg jag att vi faktiskt hann med ännu ett sjukhusbesök innan detta år var över. Det kunde inte ha väntat i några dagar till i alla fall?

Men tack för att det slutade och inte blev värre. Vi vill inte ha ett barn 2010 i alla fall!